Stolt och lite mallig

Helgen bara försvann och jag har haft popcorn mellan tänderna. Tandtråd, borstning och sköljning...Till slut släppte de små bitarna taget om tandköttskanten.

Det var ganska trevligt med de små popcornflisorna mellan tänderna. De agerade som en påminnelse om fredagen. Fredagen som ju gick...STRÅLANDE!!!

Det var en härlig dag. Det var jättekul att se vad de andra grupperna arbetat med och vad de till slut kommit fram till. Jag blev tagen och förtjust i den Karin Boye-inspirerade installationen på Stadsbibilioteket. Tjejerna som skapat den var pålästa, klara och tydliga med vad de ville säga, grymma helt enkelt.

Eftersom vi var sist att presentera vårt arbete är det klart att man tänkte på hur vårt performance skulle mottas. Jag blev lite nervös. Det släppte dock så fort jag intog popcorn-position på scen. Det gick jäkligt bra. Allt fungerade superbra, alla var så duktiga. Och responsen...WOW! Jag upplevde att samtalen och frågorna, efter de andra presentationerna under dagen, gått aningen trögt. Det var därför extra roligt (och lite förvånande, eller rättare sagt omtumlande) att händerna i luften inte tycktes ta slut. Vi lyckades. Vi väckte frågor, ett visst obehag och vi gav olika tolkningsmöjligheter.

Gestaltningsarbete är nytt för mig. Kursen har varit en utmaning. Jag har stundtals känt att jag haft svårt att avgöra vad som varit bra eller mindre bra med det vi diskuterat och testat inför vårt performance. Men under fredagen kände jag mig klar över vad jag uppskattade och vad jag tyckte var bra, eller mindre bra, med de andra gruppernas presentationer. Det kändes fantastiskt! Det kändes som om jag på riktigt kunde, eller fick lov, att tycka och tänka om teater, foto och ljudinstallationer. Det kändes som om mina kunskaper numera är tillräckliga för att åtminstone försöka mig på någon slags utvärdering av andras verk. Häftigt...

Har jag gått och blivit högfärdig?! Det blev jag när jag lärde mig att cykla. Nja, jag vet inte. Inte högfärdig kanske. Men stolt. Och lite mallig.

Peppad och berikad

Dagen före dagen. Dagen före presentationen och dagen före något slags avslut.

Trist.

Veckan har rullat på bra. Det var skönt att köra igång efter helgen. Jag tror vi behövde få samla oss, smälta det vi jobbat med, inse att det vi gjort är bra och...bara få landa i det.

Vi har även denna vecka fortsatt att diskutera, söka nya möjligheter, testat, misslyckats, testat igen. Det har dock känts lättare än vad det gjorde i slutet av förra veckan och vårt performance har blivit ännu bättre. Det är en ständig process. En utmanande, spännande och härlig process.

Jag kommer att sakna vardagen på HDK (den sköna stämningen, den tillåtande atmosfären, den uteblivna stressen), jag kommer att sakna gruppen (de sokratiska samtalen, de givande diskussionerna, de härliga skratten) och jag kommer sakna själva arbetssättet. Under dessa veckor har jag inte i förväg vetat om vad dagen skulle innebära. Det har, för mig, varit oerhört befriande. Inledningsvis, då K höll hårdare i trådarna, fick vi veta en sak i taget. En sak ledde till en annan, det ena byggde på det andra. Arbetssättet har återupplivat min kreativitet. Jag har, eftersom möjligheten till planering varit begränsad, fått improvisera, utmana mig själv och lita på mig själv.

Jag kommer att bära med mig just arbetssättet i min framtida yrkesroll. Jag har, vid flera tillfällen, haft VFU i klasser där man ibland bara skulle vilja säga BRYT! Jag har haft VFU i klasser där man arbetar på rutin, där arbetssätten är likadana under många av dagens lektioner, och inte alltför sällan sker arbetet uteslutande individuellt. Behärskar man arbetssätten som erbjuds är man en vinnare. Jag har ibland upplevt att då utrymme ges för kreativitet, sker även denna på någon slags rutin, med restriktioner. Resultatet, betyget är ofta i fokus. Att lärande ska ske genom, och bygga på, individualitet, proximala utvecklingszoner och utmaningar är något som är svårt att uppnå med begränsade arbetssätt och ett enda språk.

Jag tror verkligen att man ibland behöver ta ett djupt andetag, inte tänka så förbannat mycket och bara göra. Det var en av anledningarna till att jag överhuvudtaget valde kursen. Det är dock inte helt lätt... Jag vet. Men nu har jag övat. Och jag tycker själv att jag blivit bra mycket bättre, på bara några veckor. "Go with the flow, rensa, våga, diskutera, öppna..."

Jag har börjat fila på idéer, tänkt på olika områden där man skulle kunna genomföra varianter på det jag själv fått göra och jag känner mig peppad. Jag känner mig berikad. Det känns som om jag har ett nytt arbetssätt och ett utvidgat språk att erbjuda mina framtida elever. Det känns jäkligt kul.

Jag gav mig ut på outforskat vatten och nu känns det som om jag är redo för att göra en kanonkula, eller kanske ett svandyk?

Låt oss uttrycka undertryck

Tiden går så fort. Alldeles för fort.

Jag har det bra. Jag har det så väldigt bra. Att få ha varit med och deltagit i vår gestaltningsgrupp har varit så lärorikt. Jag har lärt om mig själv. Jag kan om jag vill. Jag behöver inte planera allt...saker och ting löser sig. Oftast. Jag är kreativ, det visste jag knappt eller så hade jag bara glömt det.

Jag känner mig inspirerad att utmana eleverna under nästkommande VFU. Jag träffade min LLU:are i tisdags och försökte förklara vad vi gjort under dessa veckor. "Först byggde vi, enskilt, ett samhälle utifrån några ord och några saker, sedan bildade vi tre grupper utifrån hur våra enskilda samhällen hörde samman. De tre grupperna jobbade ihop var sitt performance. Dessa tre grupper har nu blivit en grupp och den 19 mars ska vi presentera vår slutgiltiga produkt, ett performance. Kom dit!" Jag tror min LLU:are tänkte...herregud. Eller något i den stilen. MEN, så sa han: "Är detta något du skulle kunna tänka dig att jobba med under din VFU?"

Jag sa ja. Under min VFU ska kreativiteten flöda...Det känns härligt! Har inte exakt bestämt hur jag ska lägga upp det ännu, men jag har tid på mig. Jag tror det kan bli riktigt bra.

Så hur går det för vår grupp? Jo, men det går bra. När vi började arbeta tillsammans, hela gruppen, så gick allt så lätt. Vi hade skapat tre bra performance. Vi dunkade varandras rygg och skapade ett knytkalas av det vi hittills gjort. I tisdags kom M och N och tittade på vårt verk. De hade jättebra tips och idéer och pratade bl.a. om att vårt performance var något av ett knytkalas. Vi började att jobba fram en mer "rak", stilren och tillspetsad version. Under förra veckan sattes fötterna ner, i alla fall av mig, och jag är jättenöjd med det vi börjar att komma fram till.

I och med att vi fick en flygande start så tror jag att det tunga arbetet, med t.ex. ändringar och diskussioner, på något vis blev förskjutna för vår grupp. Jag kände att det var något tungrott under onsdag eftermiddag och även under torsdagen. Jag vet inte om vi bara var trötta, om vi känner att vi börjar närma oss mål och slappnar av lite eller vad det berodde på. Jag tyckte det kändes lite jobbigt. Jag känner nämligen att det vi hittills gjort är grymt. Vi har tillsammans, fjorton personer, arbetat fram något bra. Vi har pratat mede varandra, vi har diskuterat, vi har testat nya idéer och nya alternativ. Jag tycker vi har varit grymt duktiga och jag är smått chockerad att själva grupparbetet gått så bra!

Så... upp med huvudet gruppen! Vi är jätteduktiga och vårt performance ska sitta som en smäck på fredag. Heja, heja, heja oss!

Låt oss uttrycka undertryck.

Håller jag på att bli kreativ?!

Vygotskij menade att ett bärande fenomen i kreativitet är kombinationsförmåga. Kreativitet finns överallt där en människa fantiserar, kombinerar, förändrar och skapar nytt...kan jag läsa i Leif Standbergs Vykotskij i praktiken. Just nu finner jag vår grupp vara OERHÖRT kreativ.

Arbetet har påbörjats i ett högt tempo. Vi ska tillsammans skapa ett performance till den 19/3. Pirrigt? Oroligt? Svårt? Omöjligt? Tråkigt? NEJ! Bara spännande, utmanande, intressant, fördjupande och roligt...

Idéerna flödar och diskussionerna är igång. Vid ett tillfälle idag tänkte jag på hur långt vi kommit från att ha fritt associerat på orden samhälle och berättelse. Det var ju där det började, det var där vårt gemensamma performance föddes utan att vi hade en aning om det då. Arbetssättet har varit fascinerande. En planeringsråtta som jag, har gått från att ha varit nästan nervös över att inte veta exakt vad morgondagen skulle ge, till att uppskatta varje dag på ett nästan (religiöst) obegripligt sätt. Jag är förvånad över mig själv i det avseendet. Jag njuter. OCH jag lär mig.

Jag har beskrivit det kort innan men jag måste återigen beskriva hur jag använder eller tänker på ord och begrepp på ett sätt som jag inte gjort innan. Jag diskuterar hur en rörelse, hur ett tempo, hur ett mönster, hur ett minspel, hur en bild eller hur en gångstil berättar något och spelar roll. Det är svårt att förklara...jag har absolut analyserat bilder innan och jag har absolut förstått vad en sur mungipa betyder eller vad en snabb gångstil symboliserar, men jag har inte själv skapat något utifrån den vetskapen. Det gör jag nu. Och därför tänker jag kanske annorlunda? Vygotskij hade kanske gett mig en klapp på axeln och menat att det kreativa arbetet öppnat en utvecklingszon för mig? Jag hade, i så fall, nickat och hållt med honom.

Hur vill du att samhället ska se ut?

I fredags påbörjade vi grupparbeten. Med hjälp av våra enskilda samhällen som vi skapat skulle vi nu, i en grupp på fem personer, hitta en gemensam komponent i våra fem samhällen. Vi skulle skapa ett performance utifrån den essens vi gemensamt fann.

Å herre gud. Jo, jag tänkte så! Grupparbeten kan vara knepiga ibland. Samhällena såg väldigt olika ut och jag trodde det skulle bli svårt att hitta någon slags gemensamhet i dem. Jag kände inte heller gruppmedlemmarna så väl och man vet ju aldrig hur gruppdynamiken kommer att fungera. Tänk om vi skulle bli rejält osams. Vad jobbigt! Oron var helt onödig och jag hade så fel. Vår grupp kom igång jättebra! Vi hittade, på något underligt vis, en röd tråd mellan det vi hittills skapat och kom igång med en idé oerhört fort.

Idéen byggde bland annat på orden förändring, kamp, livspussel och delar-helhet. Vi ville visa hur samhällen kan byggas på olika vis. Vi ville med hjälp av bilder visa hur samhället har varit och hur samhället kan komma att bli. Vi skapade ett färgglatt pussel som fick stå för mångfald och komplexitet. Det färgglada pusslet var inte helt lätt att lägga men alla bitarna passade till slut och resultatet var vackert. Vi skapade också ett vitt pussel som var oerhört mycket lättare att lägga. Det pusslet blev dock aldrig komplett. En svart pusselbit skulle på något vis passa in och dessvärre var det en omöjlighet...

Arbetet gick väldigt bra under både fredagen och måndagen. Jag har haft kul. Jag har lärt mig mycket. Jag har diskuterat. Jag har analyserat. Jag har fascinerats. Jag har producerat. Diskussionerna som följt arbetet har varit oerhört givande. Vad ville vi berätta med vårt performance? Hur skulle det mottas? Vi diskuterade t.ex. mönster, färg, tempo, musik och dess kopplingar till berättandet. Jag har sällan tänkt i de banorna innan.

Då vi valde att filma oss själva under pusselläggning fick jag lära mig hur man på ett oerhört simpelt sätt faktiskt kan skapa film. Jag är inte duktig på datorer och blir ofta i situationen med datorer någon som säger "Jag kan inte". Jag har funderat mycket på det där. Jag vill ju kunna vara en lärare som säger till mina elever: "Men gör en film om det! Jag hjälper er!" Jag vill kunna göra annorlunda, roliga och fräcka saker i min egen undervisning och tekniken är till stor hjälp för att uppnå detta! Med hjälp av en digitalkamera, en dator med standardprogram och lite medhavd musik skapade vår grupp något. Något som faktiskt blev bra. Något som faktiskt kan utvecklas och byggas vidare på.

I går, tisdag, redovisade vi våra performance. Jag är så imponerad! De andra två grupperna var grymma! Jag är nöjd med vad vi åstadkom och jag känner mig sjukt peppad inför det som komma skall. Nu blir det samarbete på hög nivå. Tretton enskilda individer har blivit tre grupper som framöver ska verka som en grupp.

Bring it on.

Andra veckan?!?

Tiden går fort när man har roligt!

Den andra veckan har rusat iväg! Våra samhällen slutfördes och presenterades för varandra i torsdags. Det var riktigt häftigt! När skapelserna var färdigställda fick vi ge respons åt varandras verk. Det var inte helt enkelt. Jag försökte verkligen att släppa allt och ge det ord som kom till mig först som respons. Det var lite lurigt. Man vill ju att den person som skapat ska känna att det stämmer, att de blivit uppfattade på rätt sätt. Å andra sidan kan ju det man skapat få en ny synvinkel av det andra ser, men som man själv kanske missar...

Hur som helst. De ord som stämde väl in på vad jag försökt att skapa, var försvarande och livspussel. Ibland kan vi människor vara försvarande av det som för tillfället råder. Vi kan vara obenägna att förändras, eller att vilja förändras. Jag upplever att det finns en viss tröghet när det gäller förändring och utveckling. Denna försvaring, eller tröghet, behöver inte alltid vara dålig. Men ack, så irriterande och jobbig ibland. Ordet livspussel är komplext. Vi pusslar, planerar och lirkar för att få ihop vår vardag. Vi vill träffas, uträtta, utföra. Livet är ett pussel. Men livspussel för mig är också det pussel som kan läggas med hjälp av oss alla. Vi har alla ett helt bagage med en massa olikheter (och likheter) som kan behöva att matchas ihop ibland för att kunna komma framåt. Människor, samhällen, länder, värdsdelar, världen har olika pussel att lägga. Varje pusselbit har sin historik och sin form.

K bad oss också fortsätta meningen "Detta är ett samhälle som..." utifrån vad vi skapat. Mitt samhälle är ett samhälle som bygger på historik och utveckling. K bad oss också att ge ett tips på en bok eller på en film som passade in på vårt samhälle. Jag kom direkt att tänka på Crash. Crash bygger på microberättelser om åtta huvudpersoner. Deras berättelser kommer att pusslas ihop under filmens gång, på ett oerhört fascinerande och smart sätt. Jag tycker att Crash visar de svårigheter vi ibland har att lägga pussel med varandra. Vi är inte så bra på att se till var och en av oss och ge tid till att försöka förstå varandra. Ibland kör vi bara på i 110 och missar varandra. Kanske är vi alltför egocentriska?!

Genomgångarna av varandras samhällen var riktigt bra. Det var intressant att höra vad klasskompisarna tänkt när det skapat. En del av samhällena hade ändrat sin riktning under tidens gång, många hade varit öppna för infall, ändringar och tolkningsmöjligheter. Jag kan själv känna att jag ibland låser mig vid en tanke. Jag försöker att "go with the flow" men lyckas inte alltid. Som jag tidigare beskrivit är jag (har åtminstone blivit) en obotlig teoretiker och tillåter mig inte alltid att släppa taget och bara göra. Jag vill släppa taget och bara göra. Jag hoppas verkligen att det kommer. Jag tror att jag kan.

Under veckan såg vi också Du levande av Roy Andersson. Även denna film visar svårigheten med att nå varandra. Vi talar ibland förbi, över och under varandra. Filmen var fantastisk. Det var så kul att vi såg den, eftersom det är en av de filmer som jag länge velat se men bara inte fått (eller tagit) tillfälle att se. Den är snygg, stilren, meningsfull, gripande och härlig. Det är en film som sätter sig och jag har under veckan funderat över hur jag "tog" filmen. Har nog inte riktigt blivit helt klok över det ännu...

Veckan avslutades med att påbörja ett grupparbete. Vi ska utifrån våra samhällen med tillhörande ord, detta är ett samhälle som- meningarna och filmen eller boken vi valt, finna en gemensam essens... En gemensam preformance by five is coming up...Skriver mer om detta i veckan.

Jag trivs fortfarande. Jag stormtrivs.

Från dinosaurie till coca cola

Här är min lilla skapelse. Denna kreation bygger på orden människor, historia och pussel. Dessutom är den inspirerad av en korgstol och ett litet informationsblad från Mc Donald's om dinosaurien Rexy...Tänk vad som kan ligga bakom ett konstverk?!